...
Idag är det Söndag och halva familjen inklusive jag, var i Motala och hälsade på vår kära Oma.
Det är alltid mysigt att vara där, man äter pizza, pratar och tar det allmänt lugnt.
Imorgon har jag studiedag, så underbart. Jag ska sova alldeles för länge och bara göra icke-jobbiga saker, såsom sitta i soffan, med filt och katt, och dricka kaffe. Om jag orkar kanske jag ska passa på att lära mig "geometrisk summa" och "logaritmer". Men det känns mindre lockande.
Eftersom jag inte skrivit i bloggen på ett tag kan jag berätta om passerade dagar. Tyvärr kan jag inte komma på att det har hänt något intressant i mitt liv på länge, förutom att jag blev yr och konstig på gympan i onsdags. Jag fick svårt att andas och kände mig svimfärdig och svag. Det vägrade gå över så Sandra och Gympaläraren fick släpa in mig i lärarrummet där jag låg och vilade hela engelskalektionen. Jag blev förvånad över att alla brydde sig så mycket om mig. Det kändes så skumt, jag blev nästan gråtfärdig. ...konstigt... Hoppas att ingen märkte det.
Nu vet jag inte vad jag ska skriva, jag har inget vettigt att säga. Önskar att jag kunde hitta på något djupt och intressant, men allt blir bara blaj. Jag känner mig som världens mest onödiga människa. Det känns som om jag inte har gjort något vettigt med mitt liv. Jag vill vara en viktig människa som är social, trevlig och får saker att hända. En sådan människa vars liv har en mening.
Jag vill ha uppmärksamhet men ändå inte. Jag vill bli sedd men fortfarande vara en i mängden.
Och herregud vad egoistisk jag känner mig. Varje mening börjar med "Jag". Mitt liv är ju ändå bra, jag har inte blivit våldtagen och jag lider inte av svält eller Aids.
- Sluta tycka synd om dig själv, pucko.
- Förlåt, men jag känner mig så Dum och Fel.
- Det är du också!
Usch, alla mina inlägg blir så deprimerande.
Jag ska sluta nu.
Hejdå.
Höst
Och träden är inte ens fina, de som brukar brinna så vackert är bara färglösa stammar utan färger.
Allt känns så meningslöst. Hjärnan är tung och har glömt bort hur den ska organisera tankarna, och kroppen känns trött och livlös.
Då är det bra att ha en blogg där man kan skriva om vardagliga saker och liksom gömma undan trista tankar. Jag ska packa in dem i en grå filt och slänga in i något hörn någonstans.
Den här veckan har vi drama varje morgon. Vi skriver en pjäs om mobbing som vi ska spela upp för högstadieelever på olika skolor. Det känns som om pjäsen kommer bli riktigt bra och vi är väldigt engagerade.
Det är skönt att ha drama som första lektion, avslappnande och energigivande.
Sedan hade vi samhällskunskap och fysik. Jag var inte överdrivet ambitiös utan satt mest och tänkte på annat.
Eftermiddagen var en ganska lugn sådan med matte och bild. Två avkopplande ämnen som jag älskar.
Apropå bild... Jag har fått något slags tecknar-ryck, jag vill bara rita hela tiden. Desvärre har jag andra viktiga saker jag måste göra... Plugga inför shakespeare-provet bland annat. -.-''
Jag ska gå och göra det... Nu!
...
Elin fick en burk kakor av mej på väg till skolan, inslaget i en fin glasslåda med gult paketsnöre på. Mer kakor åt folket, anser jag! ^.^
För tillfället har vi en massa samhällskunskap i skolan. Det är inte roligt...Vi har en läskig vikarie (fast han är lite kul) och jag ska göra ett grupparbete med Andreas om Världshandeln. Visst låter det oerhört spännande. >.<'''
Detta skulle kunnat vara helt okej, men nu är det såhär att Andreas är sjuk och jag kan inget om världshandeln.
Han har varit sjuk länge, det är lite oroväckande. .___.
Dessutom kom det hundraelva skumma människor till vår skola idag,
de skulle tydligen ha något DontDrinkandDrive upplevelsedag så de ockuperade vårt klassrum.
Nu, när jag ändå är på gnällhumör kan jag passa på att berätta att igår hade vi matteprov, och jag är fortfarande arg eftersom det gick apkissdåligt.
Jag vill avreagera mig på något/någon.
Nej, så här dåligt kan jag inte avsluta inlägget.
Jag ska skriva något roligt.
"Kon var påängen"
WAHAHAHAHHAHAHAHÄÄÄÄÄÄÄW
Förkyld
Jag känner mig äckligpäcklig och har ångest för att jag inte är i skolan.
Måste skriva en engelskauppsats som ska vara inlämnad imorgon och matten vill jag inte prata om. Jag kommer vara mer efter än en stenålderssnubbe som färdats 1000 år framåt i tiden.
Tiden är så jobbig, jag har aldrig tyckt något vidare om den. Jag har heller aldrig trott på att den faktiskt fanns. Men det gör den, och det känns väldigt dåligt.
Jag gick upp vanlig tid imorse och tänkte gå till skolan, men det gick inte, jag kände mig dödare än stendöd.
Så jag gick och lade mig på soffan och somnade. Vaknade när mamma gick upp, pratade lite med henne, klappade katt och gick upp för att somna i sängen istället.
Katten och jag sov till klockan 12.19, sen gick jag upp, tog nässpray och drack kaffe. Så nu känns det en aning bättre.
Hejdå, Snorkrå(ka)
...det där blev dåligt....
