koffeinberoendemusiknord

Kom hem från Tyskland i söndags, alltså för nästan en vecka sen.
En vecka jag fyllt med nostalgi av olika slag, jag har skrivit deprimernade låtar och nostalgisk poesi.
Att skriva i bloggen var alltså, ganska uppenbarligen, inte min första tanke när jag kom hem.
Men nu känner jag mig redo att berätta lite om resan, trots att det finns en risk att jag förstör tangentbordet med tårar.

Resan dit gick fortare än förväntat, vi åkte med minibuss och det tog c.a 10 timmar.
Jag, syster Soni, bror Tomas, Julia, Gabbi och Leif var de enda svenskarna på lägret.
När vi kom dit möttes vi av gamla vänner (jag har varit där två år innan).
Det blev lite kramkalas och lite Hur-har-resan-gått-blabla- samtal.
Sedan var det uppspelning för att testa vilken spel-grupp man skulle hamna i, det var läskigt.
Våran dirigent hette Ruben och var en läskig typ, hans favoritord var "ganz schlecht" (mycket dåligt)
På kvällarna åkte vi alltid in till stan och käkade glass. Ett underbart italiensk glasscafe <3
De sista dagarna av lägret kom vi alla mycket nära varandra och en kväll kom det tre tyska killar som gick ner på knä utanför vårt fönster. De började sjunga godnattvisor för oss. Kvällen efter gjorde vi samma sak för dom, det var hur mysigt som helst.
Sista dagen blev det kramkalas igen, jag tjöt massor och sprang hysteriskt runt och fotade alla.
När vi åkte därifrån med bussen sprang alla tyska ungdomar efter och började hångla med fönsterrutorna. Alla utom en, som hette björn. Han hade smugit in och satt sig i bilen. Vi åkte en ganska bra bit innan vi släppte av honom, det var roligt han fick gå tillbaka xD
Hemresan gick också relativt fort, Jag grät och sov och grät lite till.
Nu är jag hemma och allt känns förjävligt. Jag vill inget annat än åka tillbaka, tiden där var underbar.Tveklöst var det här det bästa som hänt i mitt liv, (vilket känns ganska patetiskt).
Jag vill ha det livet jämt och kan inte acceptera att det inte är så. Men jag Ska tillbaka nästa år, 10 dagar om året vill jag få leva och njuta av att leva. Jag tror att jag hatar tiden (vilket också känns ganska patetiskt)

Nåväl.... här kommer lite poesi.


gittaren spelar saknad
ur pianot hörs nostalgi
jag sjunger en ton som inte finns
och fyller den med en känsla som inte är verklig
tomhet.

Världen runt mig är ingenting
och jag slutade finnas när tiden tog slut
mina ögon var klockor
varje gång jag blinkade rann sekunderna ut